Tilly var helnöjd, kastade pinnar till vovven och vi åt en himla massa godis.
Efter det begav vi oss till Stina och staffan som hade tagit husbilen och ställt den yttersti kedträsket. hur mysigt ställe som helst! Där åt vi super god middag, grillat och potatissallad. Man blir aldrig besviken när dom gör mat. Satt där en bra stund och myste med tårta, godis och chips innan jag begav mig därifrån för att åka till skelletfteå. Tilly och Robin stannade kvar resten av kvällen.
varför jag åkte till skellefteå är ju nu i efterhand nästan en rolig historia..
I början på samma vecka hade jag haft ont i magen, på ett sånt där konstigt sätt som man inte brukar ha. Det var ömt och jag kunde inte sitta eller ligga på olika sätt för då kändes det som att någon stack en kniv i mig. Som att i vissa lägen hamnade nånting i kläm. Värken var outhärdlig! Snett ovanför vänster ljumske tog det som värst ont. Efter några dagar googlade jag och försökte ta reda på vad det kunde bero på. Som vanligt hittar man ju en massa roligt när man googlar. Det står alltd eller oftast iallafall det värsta man kan komma på. Typ Cancer eller nå annat hemskt. Jag brukar inte vara den som är orolig av mig när det gäller sjukdomar och sånt. Efter en hel veckas ont så tyckte Robin att jag skulle ringa 1177. Så jag gjorde det, midsommar morgon. Jag beskrev mina symptom och hon tyckte att jag genast skulle pallra mig iväg på akuten. Eeh va?! Akuten? Nää.. inte ska jag väl dit å störa? Hon tyckte det lät som att det kunde vara en infektion i äggstockarna/äggledarna och det kan vara farligt och påverka chanserna att få fler barn i framtiden. Då blev jag nervös. På riktigt. Så efter att ha gruvat mig hela dagen tog jag mod till mig och åkte dit. Väl framme gick det super snabbt, behövde knappt vänta. Och det i sig skrämde mig ännu mer. Hur panik är det? Varför får jag förtur? Efter massa prover och undersökningar konstaterade dom att det inte var några fel alls. Inga infektioner och allt såg bra ut. Så jag fick åka hem.
Haha! Alltså..va? Där var jag panikslagen och väldigt orolig helt och hållet onödan. Tacka vet jag sjukvården. Det är ju fantastiskt att dom verkligen tar saker på allvar och agerar utifrån det värsta. Men skräm mig inte så mycket tack.
Dom hittade inga fel som sagt och jag blev sjukt lättad. Enda lilla problemet är att jag har fortfarande ont? Inte jämt, men i vissa lägen. Skumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar