Så, efter mina älsklingar gått isäng passade jag på att trycka i mig en massa nutella. Mår nu illa men får helt enkelt skylla mig själv. Jag har en förhoppning, om jag äter det nog ofta kanske jag blir less tillslut. Det låter rimligt va?
Imorgon är sista dagen innan allvaret börjar. På måndag ska jag på kurs i Umeå. Kursen i sig är inget jag oroar mig för, men alla nya människor och jag känner inte en enda. Har aldrig träffat nån av dom som ska dit. Känns lite motigt måste jag säga. Hade hoppats att jag skulle hitta någon som kanske ville följa mig dit. Inte på kursen men iallafall till Umeå för att shoppa eller något annat kul när dagen är över. Kan va lättare sagt än gjort. De flesta jobbar, och dom som inte jobbar kan ändå inte. Sen är det kanske inte så kul att följa för att vara själv en hel dag bara för att hålla mig sällskap till middag och sen bilresan hem. Jag får överväga saken. Kanske jag hittar åt min superwoman dräkt och inser att jag är stark och mäktig så jag klarar mig själv. Har som sagt till på måndag på mig att hitta den..
Nu är det även min tur att sova en stund, fredag imorgon och förhoppningsvis bra väder! Stina ska bjuda på middag och sen vet jag inte vad vi ska hitta på. Förhoppningsvis inte något som tar energi, eftersom det såhär på slutet av veckan inte finns så mycket att ta av.
Någon som däremot ger energi är min kära man. Han kan få dom värsta dagarna att vända till dom bästa. Han är ibland så mongo att man bara inte kan sluta skratta, han har sjukt dålig humor, men jag tror att det kan vara det som behövs här i livet. Någon som kan påminna en om att inte ta allt på för stort allvar. Någon som får en att känna dedär pirret i magen och får tiden att stanna en stund. Han må driva mig till vansinne ibland, men det äre värt. Älskade Robin, min kära knäppgök-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar